Snabba slutsatser i upphetsade lägen blir ofta förhastade. Det gäller också nu, när många ropar ”vad var det vi sa” till de som ser problem i terroristjakten.

Terroristjaktens facit är ännu inte skrivet. Det är naturligtvis lockande att göra det just efter händelserna i Stockholm och Köpenhamn i december. Ännu har vi bara polisens berättelse. Om den stämmer och ett massmord i Köpenhamn stoppats, är det utomordentligt. Jag är själv journalist. Att hota att döda journalister för vad deras tidning publicerat, är ett hot mot allt jag tror på.

Men detta betyder inte att svensk terroristjakt varit oproblematisk i synen på muslimer. Det är bara två månader sedan de svarta rubrikerna om att en bomb skulle detonera i Göteborg och tungt beväpnad polis stormade muslimska familjers hem, papporna hotades med vapen inför barn på 10, 6 och 3 år, som sedan fördes till polisstationen. Deras mamma, som skulle höras som vittne, fick frågan om hennes tro kunde kallas ”islamism”.

Bombhotet var falskt. Men tillslaget kan väl beskrivas som terroristnoja. Det gäller också inlåsningen av moskébesökare, som inte hade med saken att göra. Att de drabbades, kan bero på att de blivit (olagligt) övervakade i sin moské i Göteborg. Mycket talar för att de nya övervakningssystem, som rullats ut, ger så mycket information att den blir svår att bedöma.

I media spelar terrormisstänkta muslimer i en egen division, utan pressetiska skyddsnät. Med ”guilt by association” kan huvudnyheten i en stor tidning bli att koppla Guantanamofången Mehdi Ghezali till Köpenhamn, fast kopplingen inte finns. Eller minns ni ”Jihad Jane”, ett terroristhot mot Sverige, som var en tidningsanka.

Sammanblandningen av brottsbekämpning och åsiktsregistrering, nya politiserade speciallagar, terroristlistor och folkrättsstridiga utvisningar till tortyr har minskat trovärdigheten i den svenska terroristjakten. När SvDs ledare ville få oss att tro att bomben i Göteborg (som inte fanns) måste mötas med fortsatt krig i Afghanistan, har man svalt sammanblandningen av brottsbekämpning och krig.

När ledarskribenter försäkrar att ”islamisternas” hat mot demokratin, det öppna samhället och åsiktsfriheten, är deras drivkraft, är de inne på samma villfarelse som Samuel Huntington och tesen om ” The Clash of Civilizations. Vore det sant så skulle väl flest terrordåd inträffa i öppna samhällen som i Europa, inte som nu, i diktaturer som Egypten och Pakistan.

Terroriststämplingen speglar också åtskillig dubbelmoral. När muslimer begår brott med politiska motiv kallas det terrorism. När USA avrättar både misstänkta och civila (muslimer) i drönarattacker, kallas det inte statsterrorism. Det går inte att bortse från att krigen i Irak och Afghanistan för många muslimer framstår som riktade mot just muslimer. Krig skapar hat, frustration och behov av fiendebilder. ”Kriget mot terrorismen” har skördat civila offer i hundratusental. Om vi blundar för det, kommer vi aldrig att förstå de tankar på hämnd som kan leda till våld, också i Sverige.

2003 års terroristlag, vars straffhöjning och bevissänkning tycks konstruerade så att de bara kan drabba muslimer, har senast i Göteborgs tingsrätt åter visat sig vara rättsosäker. Enligt terroristlagen har tingsrättens majoritet dömt två svensk-somalier på grundval av rätt fantasifullt tolkade telefonsamtal och okontrollerbara indicier, som ändå inte lett fram till något specifikt brott.

I Nederländerna greps och släpptes 12 somalier i december på ungefär samma ”bevisning”. I Göteborg blev domen 4 års fängelse – ett år mer än åklagaren yrkat.

Att straffa och förhindra terrorbrott är viktigt men att leta religiösa förklaringar är fel väg. De upprepade frågorna till imamer ”Har ni verkligen gjort allt?" är dubiösa. De har ofta gjort mer än vi icke-muslimer. Koranen förbjuder våld mot civila, tydligare än Bibeln - något som vållat Usama bin Ladin betydande huvudbry.

Begreppet ”islamism” är farligt, då det kopplar en viss sorts brott till en hel världsreligion. ”Föreställningen att stark muslimsk tro bara är ett gömställe för terrorister kan mycket väl visa sig vara en katastrofal missuppfattning som äventyrar gripanden och lagföring av de verkliga terroristerna” skriver professor Philip Bobbitt i den i USA hyllade boken ”Terror and Consent. The wars for the twenty-first century.”

Minaretförbud och nya lagar mot troende muslimers sätt att klä sig, är resultat av politiska kampanjer, där terroristhotet nyttjas av mörka krafter som vill beskriva islam som terrorism. Idag handlar det om muslimer. För 70 år sedan handlade det om judar.

Det är när krav på hårda tag, integritetskränkande lagar och övervakningssystem är lättast att driva, som det är viktigast att värna medborgerliga rättigheter och allas lika värde. Rättssäkerhet minskar grogrunden för terrorism. Fiendebilderna bleknar i ett rättvist system och en fredligare värld. Tanken på det första självmordsattentatet föddes inte i en moské utan i en tortyrkammare i Egypten.

2 jan 2011
Gösta Hultén