Riksdagens snabbprotokoll, 2008/09:129, Onsdagen den 10 juni, Kl. 09:00 - 19:09

Fru talman! I världen finns det i dag miljontals och åter miljontals människor som far illa, blir förföljda, svälter, torteras, våldtas, mördas, dör i sjukdomar, blir fängslade för sina åsikter, religiösa som politiska, eller blir stämplade som terrorister. Listan kan göras lång. 

Vi med många andra länder har undertecknat FN:s tortyrkonvention. Vi har undertecknat Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Detta förpliktar till att respektera tortyrförbudet. I klartext betyder detta att vi i Sverige aldrig får avvisa någon som riskerar tortyr, trakasserier eller annan omänsklig behandling i hemlandet. 

Detta borde vara en självklarhet, men så är det tyvärr inte. Inte mindre än tio gånger har Sverige fällts av FN:s kommitté mot tortyr för brott mot tortyrkonventionen. Detta är tio gånger för mycket. Jag bara undrar: Lär sig inte regeringen, oavsett vilken färg, någon gång av sina enorma misstag? Svaret är tydligen nej. Jag kan bara med stor sorg beklaga detta. 

Fru talman! Den 4 augusti 2008 avvisades 29-årige Abderazzak Jabri från Sverige till Marocko. Jabri fördes efter avvisningen till fängelset Salé i närheten av Rabat. Han hade då inte fått någon som helst information om vad han var anklagad för och fick inte heller någon möjlighet att tala med en advokat. 

Det är inte okänt för den svenska regeringen att tortyr och annan omänsklig behandling är vanligt förekommande i Marocko. Men det låtsas man inte känna till. Det är inte bara pinsamt utan också sorgligt att Sverige inte står rakryggat i frågor som rör mänskliga rättigheter. Det får inte vara så att det är endast läpparnas bekännelser eller en signatur på ett papper som ska vara det rådande. 

Inte heller får det finnas godtycklighet, som jag tycker mig se alltmer av. Vi måste vara ett av världens länder som verkligen går i bräschen för mänskliga rättigheter. Något annat ska inte få förekomma. 

Fru talman! I domen från domstolen i Marocko står det att Jabri överlämnades till Marocko den 15 augusti. Men i Säpos verkställighetsrapport framgår att överlämnandet skedde till gränspolisen i Casablanca den 4 augusti, det vill säga elva dagar tidigare. Var fanns då Jabri under dessa elva dagar? Hade han gått upp i rök? Nej, det hade han naturligtvis inte. 

Att uppge felaktiga datum från Marockos sida är inget ovanligt. Men varför gör man det? Jo, under dessa dagar då Jabri enligt marockanska myndigheter inte fanns där kan de mörklägga vad som egentligen händer. Vad som händer är att det under dessa dagar är mycket vanligt att fångar torteras, detta för att tvinga fram information eller bekännelser. Detta är känt i många av de organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter. 

Enligt UD förekommer tortyr särskilt av terroristmisstänkta. Flertalet källor berättar om att flera fångar under de senaste åren torterats till döds, trots att det är förbjudet i landet. Detta är ingen nyhet för Sveriges regering, men ändå lät man verkställa utvisningen. 

Den 23 november 2008, fru talman, gjorde tv-programmet Kalla fakta ett reportage om Jabris situation. Han berättar via telefon: De slog sig trötta. De tvingade oss att ta av oss kläderna och förde upp glasflaskor i anus. De torterade oss. Det är ett rent helvete på jorden. 

Hans advokat i Marocko skriver att Jabris trötthet, hans minnesluckor och hans brist på koncentration bevisar tortyr. 

En svensk ambassadanställd som av en tillfällighet var på besök i fängelset såg Jabri. Han skriver i sin tjänsteanteckning: Han gick med krum rygg. Enligt Jabris vänner här i Sverige hade han inga ryggproblem. 

I juni 2007 fann Migrationsverket mot bakgrund av nya uppgifter från Säpo att det fanns skälig anledning att anta att Jabri riskerade att utsättas för tortyr vid ett återsändande till Marocko. Migrationsverkets uppgifter tog inte regeringen på allvar. Eller rättare sagt: De struntade totalt i informationen och verkställde avvisningen. 

I en interpellation fick statsrådet Tobias Billström frågan hur han avsåg att gå vidare med fallet Jabri och hur han avsåg att säkerställa att ingen människa utlämnas från Sverige till ett land där denne riskerar tortyr. I sitt svar den 13 januari i år svarar statsrådet: ”Jag avser inte för närvarande att vidta ytterligare åtgärder.” 

Utskottets ställningstagande, som alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom, är under all kritik. De lutar sig mot Migrationsöverdomstolens utlåtande och Europadomstolens. De struntar totalt i att Migrationsverket funnit att risken för tortyr förelåg. Att risken finns, och med de fakta och den information vi har från olika organisationer om förhållandena i Marocko, är det en skam att se hur utskottet hanterat ärendet. 

Jag upprepar vad jag sade i min inledning: Tio gånger har Sverige fällts av FN:s kommitté mot tortyr för brott mot tortyrkonventionen. Detta är tio gånger för mycket. 

Min tro var att Sveriges regering nu lärt sig något, att dessa brott mot mänskliga rättigheter inte skulle ske igen, men jag hade fel. Det är med stor sorg i hjärtat jag konstaterar det. 

Fru talman! Jag yrkar på godkännande av anmälan i reservation 10. 

Fru talman! Sverige ska utgöra en fristad för människor som flyr från förtryck och förföljelser i sina hemländer. Rätten att söka och få asyl i vårt land är av stor betydelse. Det är också viktigt att vi har ett system för asylprövning som tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet. Efter den stora asylprövningsreformen för några år sedan bygger vårt system på att Migrationsverkets beslut kan överklagas till en migrationsdomstol, vars beslut i sin tur kan överklagas till Migrationsöverdomstolen. Regeringen är således i flertalet asylärenden inte längre högsta instans. Det råder bred enighet i denna kammare om att den nu rådande ordningen med domstolsprövning i asylärenden tillgodoser kravet på rättssäkerhet bättre än den gamla ordningen. 

Vanligen är regeringen således inte inblandad i asylärenden. Det fall vi nu debatterar är ett undantag, ett så kallat säkerhetsärende. Säkerhetsärenden är ärenden där Säkerhetspolisen förordar att en ansökan om uppehållstillstånd ska avslås med hänvisning till skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet. Säkerhetsärenden avgörs i första instans av Migrationsverket. Verkets beslut kan överklagas till regeringen. Innan regeringen fattar beslut ska Migrationsöverdomstolen, normalt efter muntlig förhandling med både sökanden och Säpo närvarande, överlämna ett yttrande i ärendet till regeringen. 

Alla som fattar beslut i asylärenden – Migrationsverket, migrationsdomstolarna, Migrationsöverdomstolen och regeringen – är bundna av Sveriges åtaganden enligt artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Den stadgar att ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Av artikeln följer också att ingen får utvisas till ett land där han eller hon riskerar tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

Den här debatten rör om regeringen har haft grundad anledning att anta att Abderazzak Jabr/i riskerade att utsättas för tortyr om han utvisades till sitt hemland Marocko. Samtliga partier i KU utom Vänsterpartiet anser att regeringen har levt upp till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Regeringen har inte haft anledning att tro att Jabri riskerar att utsättas för tortyr om han utvisas till Marocko. Det är värt att notera att den här utvisningen inte har kritiserats av FN:s tortyrkommitté. 

Låt mig kort redogöra för vad som har hänt i ärendet. Det tog sin början den 24 oktober 2002 när Jabri ansökte om asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Han blev då kallad till förhör med Migrationsverket men infann sig aldrig. Ett förhör kom dock till stånd i juli 2003. I mars 2004 förhördes Jabri av Säpo angående en svensk-marockan som han hade hyrt rum av Brandbergen. I april 2004 uppgav Säpo till Migrationsverket att man hade en del upplysningar om Jabri som indikerade att han kunde bli inblandad i aktiviteter som hotade rikets säkerhet. Den 9 november 2005 avslog Migrationsverket hans ansökan, huvudsakligen på grund av att han inte hade deltagit i asylutredningen och att han inte hade uppgett att han riskerade att bli förföljd eller trakasserad i sitt hemland. Han kunde dock inte få del av beslutet eftersom han hade försvunnit. 

I augusti 2006, knappt ett år senare alltså, greps Jabri av den österrikiska polisen när han försökte komma in i Österrike med hjälp av ett falskt franskt pass och en flygbiljett till Syrien. Han skickades sedermera av österrikiska myndigheter tillbaka till Sverige i november 2006. Då delgavs han beslutet om avvisning och togs i förvar eftersom man bedömde att det fanns risk för att han skulle försöka undgå verkställigheten av utvisningen. Han ingav då en ny ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och flyktingförklaring i november 2006. Migrationsverket beslutade den 4 december 2006 att avslå denna ansökan. Jabri överklagade beslutet, och eftersom det var ett säkerhetsärende var det regeringen som skulle pröva överklagandet, och Migrationsöverdomstolen skulle avge ett yttrande . 

Migrationsöverdomstolen förordade den 2 februari 2007 att Migrationsverkets beslut skulle fastställas av regeringen och att utvisningen alltså skulle verkställas. Migrationsöverdomstolen menade att han inte var att anse som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Regeringen avslog också i enlighet med Migrationsöverdomstolens förslag hans överklagande den 22 mars 2007. 

Jabri inlämnade då ett klagomål till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Med anledning av det begärde regeringen in ytterligare information, bland annat från Säkerhetspolisen. Man gjorde då i Regeringskansliet en anteckning om kontakterna med Säpo, och där noterades att Säpo säger att det finns anledning att tro att marockanska myndigheter vet vem klaganden är och vilka han umgås med. Det är den tjänsteanteckningen som det refererades till i det tidigare inlägget här. 

Migrationsverket menade att denna tjänsteanteckning och denna upplysning från Säpo gav skälig anledning att anta att Jabri riskerade tortyr om han återvände till sitt hemland. 

Därefter var frågan åter uppe i Migrationsöverdomstolen, som skulle avge ett ytterligare yttrande till regeringen. Migrationsöverdomstolen fann att det inte var troligt att de marockanska myndigheterna hade något intresse av Jabri och att han därför inte riskerade tortyr eller omänsklig behandling. Den 19 september 2007 fann regeringen vid ett nytt beslut att det inte förelåg något hinder mot verkställighet men att man avvaktade Europadomstolens prövning och att man dessförinnan inte skulle verkställa utvisningsbeslutet. 

Vad sade då Europadomstolen? Jo, domstolen konstaterade att Jabri i de första kontakterna med svenska myndigheter inte åberopade några som helst grunder för asyl och lämnade mycket begränsade uppgifter om sin bakgrund. Han har inte förklarat varför han hade ett falskt franskt pass när han försökte resa in i Österrike eller varför han hade en flygbiljett till Syrien om han nu skulle åka till Spanien, som han uppgav. Det fanns därför, menade Europadomstolen, goda skäl att ifrågasätta hans berättelse. 

När det sedan gällde att Säpo ansåg att han var en säkerhetsrisk noterade Europadomstolen att frågan i målet inte gällde om han riskerade att bli förhörd av marockanska myndigheter utan om han riskerade att bli torterad eller misshandlad i strid med Europakonventionen. Domstolen noterade att förhållandena i Marocko har förbättrats de senaste åren. Man har antagit antitortyrlagstiftning. Poliser och säkerhetspoliser som har misstänkts för tortyr har åtalats och i några fall dömts till långa fängelsestraff. Marocko har alltså vidtagit betydande åtgärder för att förbättra situationen. Även om det fortfarande förekommer misshandel och tortyr har det inte visats att det sker rutinmässigt. 

Europadomstolen påpekar också att det ankommer på Jabri att lägga fram bevisning för att det finns skälig grund att tro att han kommer att utsättas för tortyr om han utvisas. Han har inte anklagats för något brott i Sverige, och han har inte påstått att han är efterlyst av marockanska myndigheter eller anklagad för brott i Marocko. Han har påstått att han inte har haft kontakt med marockanska myndigheter, och han har uppgett att han aldrig har varit politiskt aktiv. 

Enligt domstolen har han alltså inte anfört något till stöd för sina påståenden att de marockanska myndigheterna skulle vara intresserade av honom. Mot den bakgrunden ansåg Europadomstolen att hans klagomål var uppenbart ogrundat och skulle avvisas. 

Med anledning av ställningstagandet från Europadomstolen upphävde Migrationsverket sitt beslut att inte verkställa utvisningen, och den verkställdes den 4 augusti 2008. 

Det är viktigt att konstatera att beslut i asylärenden är av stor betydelse för de enskilda människor som berörs och att de inte sällan är resultatet av svåra avvägningar. Det här fallet har dock prövats vid flera tillfällen av olika instanser och måste anses ha fått en grundlig behandling. 

Migrationsöverdomstolen fann, som jag nyss sade, att Jabri inte riskerade tortyr eller annan omänsklig behandling om han skulle utvisas. Europadomstolen fann det inte visat att det fanns anledning att tro att han skulle utsättas för tortyr om han återvände till Marocko, och på den grunden fattade regeringen sitt beslut. 

I det omfattande utredningsmaterial som utskottet har fått del av finns det endast en omständighet som pekar i motsatt riktning, och det var den uppgift från Säpo till Regeringskansliet att det fanns anledning att tro att marockanska myndigheter vet vem Jabri är och vilka han umgås med. Men – och det är viktigt att betona detta – den uppgiften hade både Migrationsöverdomstolen och Europadomstolen tillgång till. De har inte tillmätt den uppgiften avgörande betydelse. Europadomstolen påpekar, som jag nämnde, att frågan inte gällde om han riskerade att bli förhörd utan om han riskerade att bli utsatt för tortyr. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Abderazzak Jabris fall har utretts och prövats grundligt av Migrationsverket, Migrationsöverdomstolen, Europadomstolen och regeringen. Mot bakgrund av det material som regeringen hade tillgång till när man beslutade om avvisningen delar utskottsmajoriteten regeringens och domstolarnas uppfattning att det inte fanns skälig anledning att befara att han skulle bli utsatt för tortyr i Marocko. 

Fru talman! I Andreas Norléns anförande hörde jag vid ett flertal tillfällen att Jabri utgjorde en säkerhetsrisk. Att Andreas Norlén upprepade detta så många gånger tolkar jag som att han ville ge en legitimitet för Sveriges agerande i detta ärende. 

I början av anförandet sade Andreas Norlén att regeringen lever upp till vad som står i Europakonventionen. Jag kan inte se det i det här ärendet. Jabri blev ju faktiskt utvisad, fängslad och torterad. 

Andreas! Kan du på något sätt redogöra för mig hur du ser på detta? Lever Sverige verkligen upp till vad vi en gång har undertecknat? Eller är det, som jag sade i mitt anförande, bara läpparnas bekännelse och en signatur på ett papper? 

Fru talman! Skälet till att jag återgav de uppgifter som fanns om att Jabri ansågs vara en säkerhetsrisk av Säkerhetspolisen var just att jag ville ge en fullständig beskrivning av hur det här ärendet har handlagts och vilka bevekelsegrunder som har funnits när olika ställningstaganden har gjorts. 

Jag tycker att det är viktigt att man har en fullständig bild av ärendet för att kunna bilda sig en uppfattning om regeringens och domstolarnas agerande har varit rimligt och korrekt eller inte. 

Frågan om varför Jabri har blivit gripen i Marocko och vad han där har blivit utsatt för har inte blivit klarlagd genom utskottets utredning. 

Det är naturligtvis av avgörande betydelse för Jabri personligen – självfallet är det så – men det är inte av avgörande betydelse för konstitutionsutskottets bedömning av regeringens agerande. Avgörande för KU:s bedömning är om det underlag som regeringen hade när beslutet om utvisning fattades gav vid handen att han riskerade tortyr om han skulle utvisas. 

Det var det jag försökte utveckla i mitt anförande. 

Den frågan har prövats av Migrationsöverdomstolen, av Europadomstolen och slutligen av regeringen. Man fann då att det inte fanns skälig grund att anta att han riskerade tortyr. 

Det har också att göra med det som Europadomstolen framhöll. Han har inte anklagats för något brott i Sverige. Han har inte påstått att han varit politiskt aktiv i Marocko när han bodde där. Han har inte haft någon kontakt med Polisario Front, den väpnade motståndsrörelsen i Västsahara. 

Han kunde alltså inte anföra något som visade varför han skulle vara intressant för marockanska myndigheter. Det var det som jag ville påpeka. 

Jag menar att Sverige lever upp till de konventioner som vi har åtagit oss att leva upp till, och det är utskottsmajoritetens uppfattning. 

Fru talman! Ja, det är naturligtvis jätteviktigt med en fullständig bild. Vi hade faktiskt en ganska bra bild av Jabris situation och vad som skulle kunna komma att hända om han blev avvisad. 

När en myndighet, Migrationsverket, ändrar sig från ett beslut till ett annat – jag må säga att det inte händer ofta – tycker jag att det är av väldigt stor vikt. Migrationsverket ändrade sig och sade: Om en avvisning sker finns risk för att Jabri utsätts för tortyr. 

För mig är det helt horribelt att detta inte skulle räcka för att förhindra avvisning av Jabri. 

Nu har vi facit i hand. Vi vet att han i dag sitter fängslad och att han har blivit torterad. Vi fick information före avvisningen om att detta kunde ske, och det har skett. 

Men min undran är: Varför tog man inte hänsyn till Migrationsverkets sista utlåtande, att det fanns risk att han skulle bli fängslad och torterad? 

För mig är det helt obegripligt att utskottets majoritet, tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna, inte tog detta på allvar och kunde kritisera regeringens beslut. 

Fru talman! Jag tycker att det är intressant i debatten att Marianne Berg lutar sig så tungt på just Migrationsverkets ställningstagande. I en mängd andra sammanhang när det gäller asylfrågor utsätts Migrationsverket för väldigt stark kritik för sitt agerande inte minst av Vänsterpartiets företrädare och många andra. 

Men just i det här fallet, när Migrationsverket gör ett ställningstagande som Marianne Berg tycker är korrekt, är det Migrationsverkets bedömning som ska gälla och vara den yttersta sanningen, inte den prövning som högre instans, Migrationsöverdomstolen eller Europadomstolen, gör på basis av samma information som Migrationsverket hade. 

Vi har en instansordning, som jag redogjorde för. Den säger att Migrationsverkets beslut i säkerhetsärenden kan överklagas till regeringen. Migrationsöverdomstolen ska då lämna ett yttrande till regeringen, och det är precis vad som har skett här. Migrationsöverdomstolen gjorde en annan bedömning än Migrationsverket beträffande risken för tortyr. 

Migrationsöverdomstolens bedömning delades av Europadomstolen, det vill säga två mycket tunga juridiska instanser gjorde en annan bedömning än Migrationsverket gjorde. Regeringen lade då Migrationsöverdomstolens och Europadomstolens ställningstagande till grund för sitt beslut. 

Jag kan föreställa mig vad som hade hänt om det hade varit ett annat ärende och det hade varit på ett annat sätt, att Migrationsverket hade förordat utvisning och Migrationsöverdomstolen och Europadomstolen hade varit av motsatt uppfattning. 

Om regeringen då hade gått på Migrationsverkets linje – det hade i och för sig varit lagligt felaktigt, men man kan ju leka med tanken – undrar jag: Hur hade Marianne Berg då argumenterat? 

Vi har en instansordning, och regeringen hade god grund för sitt beslut. Det är vi överens om, allianspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

Överläggningen var härmed avslutad.