Av Gösta Hultén Folket i Bild Kulturfront, nr 3, 2008:

TERRORISTJAKT PÅ SVENSKA – MED MEDIA SOM BÖDEL

Hemma igen
13 juni 2008 - Hemma igen

Den 19 april 2004 var en stor dag för den nationella insatsstyrkan. För första gången skulle den slå till mot terrorister, som den en gång inrättats mot. När den svartklädda styrkan slog in dörrar och fönster hos fyra muslimska familjer i gryningen den 19 april 2004, var det den dramatiska upptakten till den hittills största terroristprocessen i Sverige.
- Jag låg och sov med min1,5-åriga dotter i famnen, när jag vaknade av hårda slag mot ytterdörren. Jag rusade upp, trodde det var inbrott. I hallen kom svartklädda män med visir för ansiktet rusande, berättar Ali Berzengi, en av de gripna.
I vardagsrummet hann de upp Ali. Fem män pressade honom mot golvet. En ”råkade” sätta kängan och hela sin tyngd på Alis knä. Ett läkarintyg visar att korsbandet brast. En annan trampade sönder hans tå, så den blödde.
- De sa aldrig att de var från polisen, bara ”Är du Ali Berzengi”. De släpade ut mig. Jag ville säga hej till min fru. Men de sa, nej. Jag förstod att de var poliser. Jag hade ju hört talas om hur muslimer behandlats illa på Guantanamo. Men jag tänkte ”Det är ju Sverige, inte Irak och de släpper mig snart.” Men den morgonen skulle bli hans sista i frihet på många år.

Eftersom både häktade och advokater ålades yppande – och medieförbud byggde medias rapportering helt på det SÄPO och åklagarsidan valde att gå ut med. När SVT nämnde fallet visades bilder från ett självmordsattentat i Arbil den 2 februari 2004, ett attentat som de åtalade inte kunde bindas till. Men i allmänhetens ögon – och även i mina – var de ohjälpligt förknippade med detta attentat mot civila, med 120 dödsoffer.
Aktuellt visade en film om attentatet och förknippade det med de häktade. Långt innan domen gjorde media de gripna till terrorister, ”skyldiga till många liv, även kvinnors och barns”, som åklagaren förklarade i Aktuellt och DN.
En ”misstänkt terrorist” är redan behäftad med en mörk misstanke, som också journalister, domare och nämndemän har att förhålla sig till. Det är en del av SÄPOs affärsidé att visa att det finns många terrorister i Sverige. Det är sällan media, kan eller vill genomskåda det, för rubriker om terrorism säljer.

Nu är medieförbudet hävt. Men de media, som redan dömt dem som massmördare och därmed skapat ett dödshot mot dem, har fortsatt följa förbudet att höra de dömda och deras berättelse.
- Jag har kontaktat Uppdrag granskning och Kalla fakta och andra. DN pratade med min fru, men skrev inget. Jag har aldrig fått komma till tals, säger Ali.
Trots dramaturgin vid gripandet och massmedias skräckrubriker, hölls tillslaget på att sluta i fiasko. Alla fyra delgavs först misstanken att ha värvat frivilliga till Irak.
- ”Vi vet att du skickat killar dit”, sa Säpo-mannen i första förhöret. Men fast det var första anklagelsen, så pratade de aldrig om det mer, säger Ali.
- Jag fick inte heller välja advokat. Den jag fick sa SÄPO-killen att jag måste ta. Jag försökte få byta till advokat Thomas Olsson, men min advokat lyssnade inte, utan sa: ”Tycker du inte om mig?”

Hösten 2004 hade två av de gripna släppts, utan åtal. Mot de två andra fanns ännu inte tillräckliga bevis för att gå till domstol. Först efter 15 månader, sommaren 2005, startade rättegångarna.
Ali dömdes i tingsrätten till sju års fängelse och hans målkamrat till sex år för ”förberedelse till terroristbrott” och livstids utvisning. Hovrätten sänkte straffet till fem respektive fyra år och sex månader.
Jag har läst domarna och tusentals sidor förundersökningsmaterial. Allt bygger på telefonavlyssningar och mejltrafik som tolkas som kodspråk och täckord för pengar till ett terroristnätverk.
I en rättegång är det den åtalades berättelse som ska ligga till grund för bedömningen och det är åklagarens uppgift att försöka punktera den.
Men när det gäller någon som media redan pekat ut som terrorist och om han heter Ali, är imam och bär svart skägg, då finns där redan en berättelse om en muslimsk terrorist, som den misstänkte måste värja sig mot. Med andra ord, skuldpresumtion.
Istället för att utgå från individen, utgår rätten från en politisk världsbild. De första 15 sidorna i tingsrättens dom målar utvecklingen av en världsomfattande islamistiskt motiverad terrorism.” Usama Bin Ladin och Al Qaida nämns 15 gånger. Att USA för krig i Irak nämns inte alls. På ett enda ställe nämns ”kriget” där, men då med citattecken omkring.
Som bevismaterial i rätten spelas åter Aktuelltinslaget om ett terrordåd upp.
Det enda dåd, förutom detta, som nämns i Hovrättens dom är nedskjutning av en amerikansk stridshelikopter utanför Falludja.
- SÄPO-förhöraren pressade mig om ett mejl där min målkamrat verkade glad över nedskjutningen. Han tog det som bevis för att vi var terrorister. Men jag sa: Lyssna, det är krig i Irak och om en amerikansk helikopter blir nedskjuten, så blir några ledsna och några glada, den kanske skulle skjuta mot deras by. Men de behöver ju inte vara terrorister för det.
Den enda ”allmänfarliga ödeläggelse” som rätten tycks se i detta sönderbombade land är ”hot mot koalitionsstyrkorna”. Att det handlar om USA:s och inte Sveriges säkerhetsintressen markerades också av att folk från USA:s ambassad följde rättegångarna.

När inget nytt kommer fram i de hundratals förhören, begär åklagaren rättshjälp från USA. Och som ”en del av våra ömsesidiga ansträngningar i kriget mot terrorismen” vill FBI gärna hjälpa till. I en lista från FBI, radas Ansar- al Islams våldsdåd upp. Men uppräkningen ger, ironiskt nog, en helt annan bild av kriget än den vi brukar se på TV. De aktioner som beskrivs, är främst riktade mot militära eller politiska mål, amerikanska militärkonvojer, CIA:s kontor och mot med USA samarbetande polis och militär.
Självmordsdådet i Abril, som media redan dömt de två för, är det enda som åklagaren valde att berätta om i media.
Men ni talar ofta om pengar i samtal och mejl. Har du ändå inte skickat pengar till Ansar al Islam?
- Ingen av alla som förhörts har sett mig samla in pengar och jag har inte skickat några pengar till dem, bara till min familj, försäkrar Ali.
Den dr Ahmad, som FBI anser har tagit emot pengarna från Alis målkamrat, sägs tillhöra Ansar-al Islams nätverk. Hovrätten, som sänkte straffet med två år, och det överförda beloppet till 1/6-del, säger dock att FBI faktiskt inte vet vem den person som tagit emot pengar, egentligen är.
FBI säger sig veta, men att terroriststämpla en organisation innehåller alltid ett subjektivt moment, ett problem som Svenska Helsingforskommittén pekade på i sitt remissvar om 2003 års terroristlag. Liksom FN:s och EU:s rambeslut skiljer lagen inte på terrorism och legitimt motstånd. Att bedriva militärt motstånd mot en ockupation är inte kriminellt. Terrordåd mot civila måste givetvis alltid fördömas. Men de listningar av organisationer och enskilda som USA fått FN och EU att svälja, vill kriminalisera allt väpnat motstånd.
För tiden innan 1 juli 2003, när den nya terroristlagen började gälla, döms de båda kurderna istället för ”förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse”. Men på FBI:s lista över aktioner som Ansar-al Islam sägs ligga bakom före 1/7 2003 finns bara en aktion – ett angrepp mot CIA:s kontor i Mosul.
Det framgår som ett tvivelaktigt, politiserat ställningstagande att börja använda den gamla svenska lagen om allmänfarlig ödeläggelse för att kriminalisera ekonomiskt stöd till en motståndsrörelse som försvarar sitt land i krig. Lagen fanns ju redan på 1970-talet, då många skänkte pengar till FNL, kanske i den tysta förhoppningen att det skulle stärka motståndet mot USA i Vietnam. Ingen kom då på tanken att åtala och fängsla någon för finansiering av allmänfarlig ödeläggelse.

De nya terroristlagarna som bygger på listor och rambeslut lever inte upp till kraven på rättssäkerhet. Terroristjakten har skapat ett legalt undantagstillstånd, som främst drabbar muslimer.
Istället för att friges efter avtjänat straff hålls Ali sedan 18 augusti 2007 frihetsberövad på Hall, utan en enda permission på snart fyra år, ofta i isolering, bland annat för att han bett för länge under arbetstid. Han väntar nu på livstids utvisning från sin fru och två små barn i Sverige.
- Media och SÄPO har förstört mitt liv. Även om jag friges kan jag inte leva ett normalt liv. I Irak skulle jag bli dödad. Nu vill SÄPO utvisa mig till Holland. Jag har fått skulden för ett attentat som jag inte har något med att göra och som jag inte ens dömts för, säger han uppgivet.
Han har just sett ett inslag på kurdisk TV, på 4-årsdagen av attentatet i Arbil, som nu högtidlighålls som nationell minnesdag.
- Jag såg en minnessten i Arbil och fick veta att en av mina bästa vänner från gymnasiet var en av de döda. Flera släktingar dödades. Det är fruktansvärt att i mitt hemlands TV pekas ut som en av fyra i Sverige som låg bakom attentatet.
- Men det är inte sant. Jag köpte tomt och skulle bygga hus och flytta till Arbil några månader tidigare, säger Ali och visar på köpebrev och bygglovshandlingar som finns i förundersökningsmaterialet.
- Varför skulle jag vilja göra ett attentat där?
Vi kan välja att tro Ali Berzengi, eller tro att han ljuger.
Men vad ska vi säga om att TV-inslag inte bara blir bevismaterial i rätten, utan dömer honom som terrorist i sin egen hemstad.
Närmare rollen som bödel kan media inte komma.