Publicerad 2008-08-29 kl 13:47
Kan vi låsa in människor för evigt?Av Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i Offentlig rätt.
Jag fick ett brev från en person som nu suttit i förvar i cirka nio månader,
i avvaktan på att en dom om bland annat utvisning skall kunna verkställas.
Detta startade vissa principiella funderingar hos mig angående frågan om det
verkligen, i dagens Sverige, går att låsa in människor hur länge som helst i de
fall där en verkställighet ej går att genomföra därför att personen som ska
utvisas enligt allmän domstols dom, vägrar att medverka genom att ange sitt
ursprungliga hemland. Förvisso kan inte Sverige ta emot alla jordens migranter,
men å andra sidan kan en rättsstat inte med bibehållen trovärdighet behålla
människor inlåsta i all oändlighet. Eller kan den det?
Svaret
på den frågan är naturligtvis delvis beroende av hur man definierar begreppet
rättsstat; jo så är det, ett entydigt begrepp torde inte existera. Vid
stiftandet av vår nuvarande regeringsform, 1974 års RF, stannade
grundlagsstiftarna vid att enas om fem kriterier som samtliga skulle vara
uppfyllda för att Sverige skulle kunna räkna med att bli respekterad och
behandlad som en rättsstat vid mellanstatliga förehavanden. Ett av dessa
kriterier var att det skulle finnas en fri- och rättighetskatalog i den nya
grundlagen, en annan var bibehållandet av objektivitets- och likhetsprincipen,
dvs. att alla människor skall behandlas lika, oavsett samhällsposition och att
beslut skall fattas på grundval av saken i fråga, inte på basis av andra
ovidkommande skäl. I grunden har frågan självfallet sitt svar i samhällsmoralen
och det sunda förnuftet, värden som i dagsläget ofta får vika på foten vid
brister i den internationella samordningen kring migrationsfrågor och den
allmänna rädslan - och hysterin? - för terrorism.
Mitt brevs avsändare
har vistats mycket länge, om än illegalt, i Sverige, och talar enligt
brevskrivaren mycket god svenska (om brevskrivaren är den som brevet rör, kan
jag intyga att denne i så fall skriver svenska lika bra som en infödd svensk).
Ett tidigare försök att verkställa beslutet om utvisning har misslyckats, då det
i verkställighetsögonblicket uppstod tvekan om vart personen skulle kunna
utvisas. Tveksamheten var även den förorsakad av personen själv - tidigare
uppgivet ursprungsland angavs nu vara felaktigt och skulle vara ett annat. Denna
person har i dagsläget hållits i förvar i cirka nio månader, vilket är väldigt
länge om man tittar i lagtexten, där särskilda skäl i så fall krävs för fortsatt
förvar.
Lagtexten saknar dock en yttre gräns, dvs. en
bestämmelse om hur länge man maximalt kan hållas inlåst på detta sätt. Jag kom
då att tänka på vad en av mina uppsatsstudenter (det avslutande examensarbetet i
en juristexamen), tillika verksam inom kriminalvården, sagt till mig angående
denna problematik.
För tre år sedan sa studenten att den som
sitter i förvar i avvaktan på verkställighet av en dom på utvisning ibland är i
en sämre situation än övriga inlåsta på våra fängelser och häkten. "Det är i
princip som att bli inlåst i ett litet, trångt utrymme, dit nyckeln har kastats
bort", vilket fick mig att associera till romanen och filmerna om "Greven av
Monte Christo". En samhällskritisk roman, vilken skarpt kritiserade
förhållandena under 1700-talet i Frankrike, där folk kunde kastas i
fängelsehålor utan rannsakan och dom och tillika hållas kvar tills de i princip
dog av ålder eller umbäranden.
Men, vänta nu - hade inte vår
person själv försatt sig i denna situation genom att begå brott och vägra uppge
sitt ursprung? Jo, förvisso har den det och så är det ofta i nutida, svenska,
fall. Är man dömd till utvisning av allmän domstol, så utgör själva utvisningen
en del av straffet för något mer allvarligt brott. I den svenska brottsbalkens
straffskala ingår ju dessutom ett "livstidsstraff" för riktigt våldsamma, störda
personer, som man av hänsyn till allmänheten bedömt att man ej kan släppa ut i
samhället.
Om man således lägger ihop dessa spridda fakta så kanske
gemene man inte tycker att det är så illa att förvarstagandet fortsätter, månad
efter månad i avvaktan på att den inlåste tröttnar(?) och underkastar sig
beslutet och uppger rätt ursprungsland, så att en verkställighet kanske kan
genomföras. Ja, kanske, för det är inte säkert att hemlandet vill ha tillbaka
sin förlupne medborgare - speciellt tveksamma brukar de dessutom vara om det rör
sig om en person dömd för vålds-, narkotika eller förmögenhetsbrott.
Således är det ingen lätt situation man sätts att lösa i dessa
fall. Å ena sidan kan man inte hålla folk som inte är psykiskt svårt sjuka eller
störda inlåsta i all framtid, frånsett det moraliskt betänkliga i detta så blir
det ju oerhört dyrt, både pekuniärt och ur synvinkeln bortkastat humankapital(
det kan ju röra sig om synnerligen produktiva och aktiva människor om de sätts
på "rätt spår" - att de har en enorm initiativkraft har de ju redan bevisat
genom att ta sig hit, ofta från "långt bort i stan"). De principiella frågorna
är således inte lätta att besvara, men vi måste faktiskt konstruera en praktisk
lösning eftersom man ju faktiskt inte i en demokratisk rättsstat kan hålla
människor inlåsta hur länge som helst, oavsett orsaken till varför en inlåsning
en gång beslutades. Kanske ska här tilläggas, för klarhetens skull, att i förvar
hamnar ju inte enbart de som avtjänat ett fängelsestraff, utan även den människa
som "enbart" vistats här olagligt, dvs. även de som efter ett avslagsbeslut inte
självmant återvänder till ursprungslandet.
Så vad ska man då göra? För
svensk del måste vi till slut ge dessa människor ett uppehållstillstånd, något
annat är otänkbart. Att t.ex. "dumpa" människor i ett land som tar emot alla som
sina medborgare för en mindre summa pengar, vore att kopiera historiska
försyndelser likt den med utackordering av fosterbarn till den familj som krävde
lägst ersättning. En gammal, nu avliden, vän brukade berätta för mig om Oscar
och Oscars smör. I Oscars fosterhem fick alla barn smörgåsar med riktigt smör,
utom Oscar som fick hålla sig till sin isterburk Alla barnen fick fläskskivor på
brödet, utom Oscar som fick en svål, vilken han puffade fram med tungan, så att
hela brödbiten skulle smaka lite fläsk.
Ur internationell
synvinkel är givetvis problemet mycket stort, då en mellanstatlig
överenskommelse kräver ett samarbete mellan stater med helt skiljaktiga
statssystem och moraliska värdesystem. Betänk att det redan inom EU synes vara
närmast omöjligt att inom en nära framtid hitta en anständig och moraliskt
godtagbar lösning på denna problematik. Intill dess att en internationell
överenskommelse nås måste således varje land hitta sin lösning och den svenska
ska bygga på vår samhällsmoral.
Annika Lagerqvist Veloz Roca,
Docent i Offentlig rätt,
Juridiska
Institutionen,
Stockholms Universitet
106 91 STOCKHOLM