Dagens Juridik - Sveriges Juridiska Dagstidning

Publicerad 2008-08-29 kl 13:47

Kan vi låsa in människor för evigt?

Av Annika Lagerqvist Veloz Roca, docent i Offentlig rätt.

Jag fick ett brev från en person som nu suttit i förvar i cirka nio månader, i avvaktan på att en dom om bland annat utvisning skall kunna verkställas.
Detta startade vissa principiella funderingar hos mig angående frågan om det verkligen, i dagens Sverige, går att låsa in människor hur länge som helst i de fall där en verkställighet ej går att genomföra därför att personen som ska utvisas enligt allmän domstols dom, vägrar att medverka genom att ange sitt ursprungliga hemland. Förvisso kan inte Sverige ta emot alla jordens migranter, men å andra sidan kan en rättsstat inte med bibehållen trovärdighet behålla människor inlåsta i all oändlighet. Eller kan den det?
   Svaret på den frågan är naturligtvis delvis beroende av hur man definierar begreppet rättsstat; jo så är det, ett entydigt begrepp torde inte existera. Vid stiftandet av vår nuvarande regeringsform, 1974 års RF, stannade grundlagsstiftarna vid att enas om fem kriterier som samtliga skulle vara uppfyllda för att Sverige skulle kunna räkna med att bli respekterad och behandlad som en rättsstat vid mellanstatliga förehavanden. Ett av dessa kriterier var att det skulle finnas en fri- och rättighetskatalog i den nya grundlagen, en annan var bibehållandet av objektivitets- och likhetsprincipen, dvs. att alla människor skall behandlas lika, oavsett samhällsposition och att beslut skall fattas på grundval av saken i fråga, inte på basis av andra ovidkommande skäl. I grunden har frågan självfallet sitt svar i samhällsmoralen och det sunda förnuftet, värden som i dagsläget ofta får vika på foten vid brister i den internationella samordningen kring migrationsfrågor och den allmänna rädslan - och hysterin? - för terrorism.
  Mitt brevs avsändare har vistats mycket länge, om än illegalt, i Sverige, och talar enligt brevskrivaren mycket god svenska (om brevskrivaren är den som brevet rör, kan jag intyga att denne i så fall skriver svenska lika bra som en infödd svensk). Ett tidigare försök att verkställa beslutet om utvisning har misslyckats, då det i verkställighetsögonblicket uppstod tvekan om vart personen skulle kunna utvisas. Tveksamheten var även den förorsakad av personen själv - tidigare uppgivet ursprungsland angavs nu vara felaktigt och skulle vara ett annat. Denna person har i dagsläget hållits i förvar i cirka nio månader, vilket är väldigt länge om man tittar i lagtexten, där särskilda skäl i så fall krävs för fortsatt förvar.
   Lagtexten saknar dock en yttre gräns, dvs. en bestämmelse om hur länge man maximalt kan hållas inlåst på detta sätt. Jag kom då att tänka på vad en av mina uppsatsstudenter (det avslutande examensarbetet i en juristexamen), tillika verksam inom kriminalvården, sagt till mig angående denna problematik.
   För tre år sedan sa studenten att den som sitter i förvar i avvaktan på verkställighet av en dom på utvisning ibland är i en sämre situation än övriga inlåsta på våra fängelser och häkten. "Det är i princip som att bli inlåst i ett litet, trångt utrymme, dit nyckeln har kastats bort", vilket fick mig att associera till romanen och filmerna om "Greven av Monte Christo". En samhällskritisk roman, vilken skarpt kritiserade förhållandena under 1700-talet i Frankrike, där folk kunde kastas i fängelsehålor utan rannsakan och dom och tillika hållas kvar tills de i princip dog av ålder eller umbäranden.
   Men, vänta nu - hade inte vår person själv försatt sig i denna situation genom att begå brott och vägra uppge sitt ursprung? Jo, förvisso har den det och så är det ofta i nutida, svenska, fall. Är man dömd till utvisning av allmän domstol, så utgör själva utvisningen en del av straffet för något mer allvarligt brott. I den svenska brottsbalkens straffskala ingår ju dessutom ett "livstidsstraff" för riktigt våldsamma, störda personer, som man av hänsyn till allmänheten bedömt att man ej kan släppa ut i samhället.
  Om man således lägger ihop dessa spridda fakta så kanske gemene man inte tycker att det är så illa att förvarstagandet fortsätter, månad efter månad i avvaktan på att den inlåste tröttnar(?) och underkastar sig beslutet och uppger rätt ursprungsland, så att en verkställighet kanske kan genomföras. Ja, kanske, för det är inte säkert att hemlandet vill ha tillbaka sin förlupne medborgare - speciellt tveksamma brukar de dessutom vara om det rör sig om en person dömd för vålds-, narkotika eller förmögenhetsbrott.
   Således är det ingen lätt situation man sätts att lösa i dessa fall. Å ena sidan kan man inte hålla folk som inte är psykiskt svårt sjuka eller störda inlåsta i all framtid, frånsett det moraliskt betänkliga i detta så blir det ju oerhört dyrt, både pekuniärt och ur synvinkeln bortkastat humankapital( det kan ju röra sig om synnerligen produktiva och aktiva människor om de sätts på "rätt spår" - att de har en enorm initiativkraft har de ju redan bevisat genom att ta sig hit, ofta från "långt bort i stan"). De principiella frågorna är således inte lätta att besvara, men vi måste faktiskt konstruera en praktisk lösning eftersom man ju faktiskt inte i en demokratisk rättsstat kan hålla människor inlåsta hur länge som helst, oavsett orsaken till varför en inlåsning en gång beslutades. Kanske ska här tilläggas, för klarhetens skull, att i förvar hamnar ju inte enbart de som avtjänat ett fängelsestraff, utan även den människa som "enbart" vistats här olagligt, dvs. även de som efter ett avslagsbeslut inte självmant återvänder till ursprungslandet.
  Så vad ska man då göra? För svensk del måste vi till slut ge dessa människor ett uppehållstillstånd, något annat är otänkbart. Att t.ex. "dumpa" människor i ett land som tar emot alla som sina medborgare för en mindre summa pengar, vore att kopiera historiska försyndelser likt den med utackordering av fosterbarn till den familj som krävde lägst ersättning. En gammal, nu avliden, vän brukade berätta för mig om Oscar och Oscars smör. I Oscars fosterhem fick alla barn smörgåsar med riktigt smör, utom Oscar som fick hålla sig till sin isterburk Alla barnen fick fläskskivor på brödet, utom Oscar som fick en svål, vilken han puffade fram med tungan, så att hela brödbiten skulle smaka lite fläsk.
   Ur internationell synvinkel är givetvis problemet mycket stort, då en mellanstatlig överenskommelse kräver ett samarbete mellan stater med helt skiljaktiga statssystem och moraliska värdesystem. Betänk att det redan inom EU synes vara närmast omöjligt att inom en nära framtid hitta en anständig och moraliskt godtagbar lösning på denna problematik. Intill dess att en internationell överenskommelse nås måste således varje land hitta sin lösning och den svenska ska bygga på vår samhällsmoral.

Annika Lagerqvist Veloz Roca,
Docent i Offentlig rätt,
Juridiska Institutionen,
Stockholms Universitet
106 91 STOCKHOLM