Nedtecknat av Charta 2008

Varje typ av möte eller diskussion kring de här frågorna är oerhört angelägna, inte minst för att mycket idag sker utanför offentligheten och det finns en risk för att sådana frågor försvinner från den offentliga debatten och att man aldrig får belyst vilken betydelse det får för enskilda medborgare, eller grupper av medborgare, eller för synen på demokratin i stort i ett samhälle, om man inte diskuterar det offentligt på det här sättet, som sker idag.

Jag är ju inbjuden för att berätta lite om den senaste domen från Göteborg, som kom för några veckor sedan, som rörde två personer med somaliskt ursprung som åtalats för stämpling till terrorism. De här två personerna dömdes till 4 års fängelse i tingsrätten men blev frikända i hovrätten. För att det ska bli klart vad målet handlar om kan jag nämna att stämpling till terrorism innebär att man i någon mening har förbundit sig att utföra ett terroristdåd. I det här fallet var det fråga om att personerna anklagades för att ha förbundit sig att utföra ett självmordsattentat.

Bevisningen för att de skulle ha förbundit sig till det här, i anslutning till en resa de gjorde till Somalia, bestod i allt väsentligt av avlyssningsmaterial, framförallt telefonavlyssningsmaterial, men även visst buggningsmaterial. Man hade alltså placerat in mikrofoner, i vart fall i den ene tilltalades bostad. Där hade man spelat in ett antal samtal, som han och framförallt hans hustru hade fört i köket. Inget av de här samtalen - eller materialet i övrigt - innehöll något uttalat åtagande från någon av de tilltalade att utföra ett terroristattentat. Det fanns inget samtal där någon sa ”Ja visst, jag gör det. Ja visst jag spränger mig själv i luften”, eller någonting i den riktningen, utan materialet i sin helhet innehöll ett antal diskussioner och samtal om religiösa frågor och politiska frågor om Somalia där man uttryckte mer eller mindre långtgående åsikter om hur man borde lösa situationen. För att få det här till någon form av åtagande eller förbindelse om att begå terroristbrott ägnade sig åklagaren i rättegången åt att utföra närmast Orwellska tolkningar av det här materialet. Som exempel kan jag nämna att det fanns ett samtal där man pratade om någon som uppenbarligen hade strukit med i inbördeskriget i Somalia. Man beskrev det som att han hade flugit till himlen och det blev då i åklagarens ögon ett bevis för att personen i fråga hade sprängt sig själv i luften i ett självmordsattentat. Hur skulle man annars kunna säga ”flyga till himlen". Då kan man ju bortse från att det finns historiskt betydligt mer bemärkta personer som också har flugit till himlen utan att man i någon mening skulle vilja peka ut den personen som terrorist! Ett annat exempel på hur det här materialet användes för att anklaga de här personerna var en inspelning från köksbordet hemma hos en av dem där man diskuterade om det kan vara rätt att döda civila för att uppnå politiska mål eller vissa mål i en krigföring. Diskussionen började med en viss tveksamhet, men ju längre diskussionen led låste sig den här personen, min klient i fråga, allt hårdare vid att det fanns en sådan moralisk princip, som gjorde att man fick offra civila i ett krig för att uppnå sina målsättningar, en ståndpunkt som förmodligen diskuterats i alla krig i alla tider. Och det är väl inte heller någon nyhet att civila är de som drabbas hårdast, men han tog den ståndpunkten medan hans hustru tog den motsatta ståndpunkten. Till slut tröttnade hustrun och sa att han borde åka till Ikea som han hade lovat att göra. Den här diskussionen pekades ut av åklagaren som en väldigt viktig diskussion, för den visade ju vilka planer och onda avsikter han hade, inte vilka ståndpunkter han mer eller mindre tvingades in i av sin hustrus förödande argumentation.

Den här tolkningstendensen visar ju framförallt på hur farlig den här typen av material är, när det kommer till att bevisa olika saker. Jag tror det var Stig Dagerman som berättade att han en gång hade för avsikt att skriva en pjäs där han skrev dialogen precis så som människor pratar. Därför satte han sig och åkte kommunalt ett par veckor och antecknade vad människor sa, för att kunna få in den rätta känslan i dialogen. När han läste igenom det där sedan, insåg han att det var ett ganska dödfött projekt. Han begrep ju inte vad han hade skrivit. Problemet är att människor pratar om saker och ting utifrån vissa förutsättningar. Man samtalar om någonting i ett visst sammanhang, med en person man kanske har diskuterat samma fråga med tidigare flera gånger, och så vidare. Det man säger bygger på att den andra har den här kunskapen och rycker man ut ett samtal ur sitt sammanhang är det väldigt lätt att vrida det till något annat än det är och det där ägnade åklagaren väldigt stor kraft åt under den här rättegången.

Det man kan fråga sig är hur åklagaren kan ha kommit över allt det här materialet. Vad är skälet till att man har avlyssnat den här personen under så långt tid? Det handlade om avlyssning på mellan ett och två år. Utgångspunkten för avlyssningen har varit terroristbrottslagen, den har legat till grund för det beslut om avlyssning, som man kunnat utverka från domstolen. Terroristbrottslagen är uppbyggd så att man tagit ett antal brott, som en sorts brottskatalog, varav de grövsta brotten är mord och andra väldigt allvarliga kriminella handlingar, medan de mindre brotten inkluderar grovt vapenbrott, grov skadegörelse och så vidare. Sen säger man att de här brotten, som är kriminaliserade sen tidigare, ska betraktas som terroristbrott om två förutsättningar är uppfyllda. Det ena är vad man brukar kalla en objektiv förutsättning och det är att handlingarna ska vara ägnade att skada en stat och det andra är en subjektiv förutsättning nämligen att man ska ha ett visst syfte med handlingen, t.ex. att sätta skräck i en befolkning eller att skada de grundläggande strukturerna i en stat eller organisation. Är de här två s.k. överskottsrekvisiten uppfyllda, då är en handling som redan är kriminaliserad i en form även kriminaliserad i en annan form, nämligen som terroristbrott.

Och varför ska det vara så då? Jo, till skillnad från de brotten som är kriminaliserade sen tidigare så innehåller terroristbrottslagen ett straffminimum på fyra år. Det gör att man får möjlighet att aktivera tvångsmedel. Om Säpo kan peka på en person och säga att han är misstänkt för att inneha ett vapen, och också tror att det handlar om ett terroristbrott, så har man utifrån ett brott som tidigare inte hade gett de möjligheterna, idag förutsättningar för att utverka ett beslut om avlyssning och buggning.

Jag vet av egen erfarenhet att man har använt terroristbrottslagstiftningen för att avlyssna ett väldigt stort antal personer, av framförallt somalisk härkomst, under många år. Första gången jag stötte på det här var 2008 i ett ärende där en person anklagades för att ha förberett terrorism, alternativt att han skulle ha medverkat till förberedelse. Brottet bestod i att han skulle ha bidragit till att få ner en kommunikationsutrustning och en laptop till Somalia. Hur det här skulle bidra till att begå ett terroristbrott var inte klart, men på fråga till åklagaren huruvida han visste om den här kommunikationsutrustningen över huvud taget hade nått Somalia, så lutade sig åklagaren tillbaka, under en häktningsförhandling, och sa att han hade sett ett TV-inslag från Al-Jazeera förra sommaren, där en somalisk milisman hade gått omkring med en walkie talkie som möjligtvis kunde härröra från den här kommunikationsutrustningen. Om man då tänker sig att det är beviskravet för att få någon häktad, så kan man ju föreställa sig hur det ser ut när man beslutar om avlyssning i andra av de här ärendena. Det krävs säker inte särskilt mycket för att Säpo ska kunna utverka ett avlyssningsbeslut.

Problemet är ju att avlyssningsbesluten fattas bakom stängda dörrar. De hålls helt åtskilda från all offentlig insyn och sedan tidigare vet man ju att den typen av procedurer alltid har en risk att utveckla vissa kulturer som inte längre håller måttet utifrån vad man förväntar sig i en demokratisk rättsstat. Det genomfördes ju en ganska stor utredning rörande Säpos avlyssningsverksamhet på 70- och 80- talet när man fokuserade mer på vänsteraktivister. Det kom då fram att man från domstolarnas sida hade tillåtit en väldigt omfattande avlyssning mot personer som på den tiden påstods vara misstänkta för vad som kallas olovlig kårverksamhet eller upprorsverksamhet. De skulle övervakas för att förhindra de här brotten. I vissa fall pågick telefonövervakning i 7-8 år utan att det riktades en enda misstanke mot någon person. Än mindre lagfördes något brott. Problemet, när man har den här typen av slutna system, där en och samma åklagare beslutar om avlyssning och en och samma utredare sitter bredvid, är att man upparbetar en förståelse eller acceptans för varandras förutsättningar och villkor på bekostnad av rättssäkerheten och de procedurregler som ska gälla i ett idealt tillstånd. Där får man aldrig någon insyn.

När det gäller den somaliska befolkningsgruppen i Sverige har det här pågått i vart fall tre år, förmodligen längre, och det är ett väldigt stort antal personer man har avlyssnat. I olika ärenden där man företräder människor, med somaliskt ursprung, som pekats ut eller anklagats på det här sättet framkommer det alltid att man avlyssnat ett väldigt stort antal personer. Det är inte en eller två personer, utan många runtomkring, många telefoner och så vidare. Och det här har ju inneburit för många somalier att de känner sig stigmatiserade i samhället. Man är utpekad som grupp för att härbärgera terrorister och för att i någon mening stimulera eller uppmuntra den typen av verksamhet i samhället. Det är märkligt med hänsyn till att anklagelserna inte innehåller påståenden om att de ska utföra något olagligt i Sverige utan att man anklagar dem för att de ska ha ägnat sig åt någonting som skulle kunna betecknas som terroristverksamhet i Somalia! Genomgående ser det ut på det sättet.

Första gången jag stötte på det här var det ärende med den person som satt häktad under en längre tid för förberedelse alternativt medverkan till förberedelse genom att ha skickat ner den där datorn, som man kanske kunde misstänka skulle kastas mot någon som representerade den somaliska staten. I det fallet framstod det som väldigt märkligt vad det var som gjorde att Säpo intresserade sig för de här förhållandena, för de inledande förhören med den här personen, som höll på ganska länge, kretsade enbart kring vem som var vem, vem han kände, vem som levde, vem var död, osv, inom den somaliska oppositionsgruppen. Och den anklagelse som riktades mot den här personen byggde på att han var medlem i en oppositionell grupp som kallas för ARS (Alliance for the Re-liberation of Somalia, ung. ”alliansen för Somalias befrielse”, vår anm.) som samtidigt pekades ut som den legitima samtalsparten i oppositionen till den dåvarande regimen, TFG (The Transitional Federal Government, ”övergångsregeringen”, vår anm.) i Somalia. Så det framstod ju som väldigt besynnerligt vad Säpo hade att göra i den här situationen. Vad var det Säpo, som har i uppgift att skydda den svenska staten, hade för skäl att ge sig in i Somalia och välja sida mellan olika oppositionella grupper? Förklaringen kom i ett förhör, när man skulle ta ställning till ett skriftligt material. Det gällde framför allt olika former av uttalanden eller pamfletter som den här oppositionella gruppen skulle ha utfärdat och även en annan grupp som blev mer aktuell senare, som kallas al-Shabab. I de här pamfletterna fanns det en internetadress. I stället för att ägna mig åt att läsa pamfletterna under förhöret memorerade jag internetadressen. När jag kom tillbaka till kontoret skrev jag in den och tryckte på knappen. Då kom det upp en jättestor röd triangel på skärmen och där stod det ”For US officials only. You are not authorized”. Alltså var det ju uppenbarligen material som hade hämtats in från USA, och tydligen då från en sida där bara amerikanska tjänstemän hade access. Det där förklarade, i alla fall för mig, en hel del. För någonstans så är det väldigt svårt att förstå vad Säpo och den svenska staten hade för säkerhetsintressen i Somalia på den tiden. Däremot var det ju helt öppet att USA hade stora intressen, framför allt av att stödja den dåvarande regimen TFG.

De här intressena bottnade i att man inte ville se de islamska domstolarna vid makten i Somalia. De hade ju under en kort period tagit över makten, och under sex månader i alla fall, lyckats stabilisera stora delar av Somalia och skapat en hög grad av fred i samhällena. Man hade fått slut på inbördeskriget och rensat ut bland de vägbanditer som fanns, och så vidare. Men man var som sagt islamister och för att stoppa deras inflytande och maktövertagande så gick USA tillsammans med Etiopien in i Somalia militärt och krossade de islamistiska domstolarna. För Etiopien var det ett intresse att inte ha islamister vid gränsen för Etiopien är ju ett kristet land. Och Etiopien har hela tiden haft ett geografiskt intresse, för man har inte tillgång till någon hamn. Ahmed Yusuf som då var ledare för TFG lovade etiopierna access till en hamn i Somalia. Så det fanns ett politiskt intresse hos USA och, by proxy (”genom ombud”, vår anm.) Etiopien att bekämpa oppositionen mot TFG, d.v.s. ARS, som ansågs vara den starka oppositionella gruppen, och som den här personen tillhörde och som helt plötsligt satt häktad för terroristbrott. Och för att göra situationen ännu mer intrikat kan jag nämna att den person som var ledare för ARS på den här tiden, han är idag president i Somalia. Så idag är det honom man skyddar mot al-Shabab, när man anklagar folk för att angripa TFG och tillhöra al-Shabab. Så det här är ett politiskt spel där man använder terroristanklagelser som ett sätt att påverka balansen i regionen snarare än att man försöker lösa några faktiska brott som har begåtts. Det där bekräftades senare också av Säpo i en intervju, där man fick frågor om i vilken utsträckning man idag inom Säpo opererar tillsammans med andra underrättelsetjänster eller andra staters underrättelsetjänster, även om man inte närmare ville gå in på under vilka former och på vilket sätt det skedde.

Men i just det här fallet lyfte vi den teorin, den hypotesen, och när Säpo konfronterades med detta, så förnekade man ju inte på något sätt att USA var behjälplig i det här fallet med olika former av information. Men jag tror att med en mindre Orwellsk tolkning än den som åklagarna använde i Göteborg, så skulle man kunna säga att det skedde på initiativ av amerikanarna, de här angreppen mot oppositionella personer i Sverige, som hade något inflytande på utvecklingen i Somalia. Men det leder ju då till vad man skulle kunna säga är den stora faran, eller det som i vart fall finns anledning att känna oro för idag, när det gäller kampen mot terrorism. I namn av den globala kampen mot terrorism som lanserades av George W. Bush, så har man mellan olika säkerhetstjänster upparbetat olika former av samarbete. Det finns alltså ett väldigt väl utvecklat system av samarbete som jag nog skulle vilja påstå inte fanns för 10-15 år sen. Nu sker det under mer strukturerade, institutionaliserade, former och det här samarbetet går ju väldigt mycket ut på att byta information mellan varandra.

Jag har ju arbetat med somalier och anklagelser om terrorism sen 2001, när FN-sanktionerna blev aktuella och det märkliga är att de frågor som Säpos agenter ställer till de som är misstänkta idag för olika sådana här brott, de frågorna är nära nog identiska med de som den amerikanska underrättelsetjänsten krävde att få ställa till våra klienter 2001, när de anklagades för att stödja en annan organisation som hette al-Barakaat. Det handlar i huvudsak om frågor som syftar till att kartlägga, inte frågor som handlar om att utreda, dvs. ”vad har du gjort?” och ”varför har du gjort det”, utan frågor som ”vem känner du?”, ”vem är han?”, ”vilken ställning har han inom organisationen?”, ”vem har han kontakt med?” osv. Det är rena kartläggningsfrågor. I det fall som jag berättade om, som började 2008, så bestämde vi oss efter det andra, eller tredje, förhöret att vägra att ställa upp på fler förhör. Vi lät oss inte förhöras fler gånger om man inte klargjorde vad det var klienten i fråga var misstänkt för, och man höll förhör om den handlingen. Så det gick väl några månader där, när vi vägrade att delta i några förhör över huvud taget. Till slut fick de precisera det där och då blev det väl ett eller två förhör till, och sen släpptes han. Så det är ju uppenbart att man har ett annat syfte än att bara utreda brott. Man har till syfte att kartlägga de krafter i Somalia som ev. kan hota den regim som amerikanerna stödjer där nere i regionen.

Då uppstår det faktum att om det nu sker en väldigt omfattande avlyssning, antingen av en grupp människor eller av människor i stort, i ett samhälle, så har man idag inte någon kontroll över vart den informationen tar vägen. Hos vem hamnar informationen i slutändan? Det är ju ett väldigt stort problem. Om en människa med ett ursprung någon annanstans i världen, t.ex. i Mellanöstern eller någonstans i Afrika, hamnar under luppen därför att han engagerar sig politiskt, han är oppositionell, han blir avlyssnad, informationen förs från Säpo till CIA eller någon annan underrättelse¬organisation och därifrån ner till det land eller den region han kommer ifrån, så kan inte den personen i någon utsträckning räkna med att länder i hemregionen har någon större respekt för oskulds¬presumtionen eller fair trial eller tortyrförbudet. Konsekvensen blir att den personen utsätts för en ganska stor risk om han, omedveten om var den här informationen har tagit vägen i systemet, återvänder hem till sin region. Så det utvecklade samarbetet mellan underrättelsetjänster, där man mer eller mindre har institutionaliserat de här informationsflödena, är ju oroväckande också mot bakgrund av den ökning som sker av användningen av hemliga tvångsmedel från Säpos sida, därför att man inte längre har någon kontroll över informationen. Om Säpo utreder en somalier som har ett intresse i den somaliska politiken och är oppositionell, och det inte sker i syfte att säkra den svenska statens intressen, utan i syfte att bistå någon annan kraft i den här konflikten, i ett tredje land, så kan man ju lugnt räkna med att den information som fås fram av den övervakningen också förs över till den kraften, som har ett intresse i det här landet. Det är den ena aspekten av det här som är problematiskt.

Den andra aspekten som är problematisk är att när det gäller terroristbrottslagstiftningen så är ju den, som ett understatement, ett riktigt hafsverk. Den kom till med hjälp av ett rambeslut. Det innebär att EU har tagit ett beslut om att alla länder måste lagstifta mot terrorism på ett visst sätt. Det var terroristbrottslagen. Det beslutet är bindande för medlemsländerna. När det beslutet väl är accepterat, måste man införa lagen på det sätt som den ser ut. Det finns ingen normal beredningsprocess som man är van vid i Sverige, där man ställer upp ett problem, man gör en behovs – och proffessionalitetskontroll genom en offentlig utredning som presenterar ett resultat. Den offentliga utredningen går på remiss. Remissinstanserna yttrar sig om vad som är bra och dåligt med den. Resultatet av den blir en proposition som sen läggs till grund för ett nytt remissförfarande där det sker en debatt och sen tas ett riksdagsbeslut. Så ser en normal lagstiftningsprodukt ut och tanken är ju att det här ska skapa dels en väl avvägd lagstiftning mellan sådana saker som behov och rättsäkerhet och den ska också kunna belysas från många olika håll, så att det inte blir någon form av anomali i systemet och så vidare. Det ska skapa en väl genomtänkt och avvägd lagstiftningsprodukt. Så gick det inte till när terroristbrottslagstiftningen genomfördes, utan det kom ett rambeslut från EU. Rambeslutet accepterades och därefter genomfördes lagstiftningen. När det gäller terroristbrottslagstiftningen så har man i rambeslutet en begränsning som säger att man inte får tillämpa terroristbrottslagen på väpnade styrkor i väpnade konflikter. Detta härrör från den internationella rätten. Det har ingenting med svensk rätt att göra utan det har internationell betydelse. Den begränsningen finns inte med i den svenska lagstiftningsprodukten. Vad som finns däremot, det är ett antal uttalanden av lagstiftaren - det var Thomas Bodström som var den som genomförde terroristbrottslagsstiftningen. Det står angivet i propositionen att terroristbrottslagstiftningen bara är tillämplig på allvarliga angrepp mot demokratiska rättsstater. Det står också angivet i propositionen att man naturligtvis inte ska använda den på människor som kämpar för att återinföra demokrati i en diktatur. Och så har man för säkerhets skull sagt att den här lagstiftningen inte ska tolkas som att de som kämpade mot nazismen under andra världskriget ska betraktas som terrorister. Men det här är alltså uttalanden som står i löpande text. Det är inte någon del av själva lagstiftningen. De här uttalandena kände sig Bodström tvungen att komma med därför att det uttrycktes en väldigt stor oro när den här lagstiftningen kom, nämligen att den skulle kunna tillämpas på utomparlamentariska grupper. Lagrådet, alltså den avdelning i högsta domstolen som granskade den här lagen, sa att den strider mot legalitetsprincipen, därför att den är så vag, så svår att tolka. Det var mot den bakgrunden, mot de invändningarna, mot den oron, som lagstiftaren fällde de här kommentarerna om att begränsningen i lagstiftningen gäller på det sättet att den bland annat varit tillämplig på allvarliga angrepp mot demokratiska stater. Problemet är ju bara att domstolarna inte är bundna av något annat än själva lagtexten. Och där står det ju inte någon sådan begränsning. Om den begränsningen verkligen gällde så skulle man ha väldigt svårt att tillämpa terroristbrottslagstiftningen på Somalia. Vad man än vill säga om Somalia så är Somalia det land idag som minst uppfyller kraven på en demokratisk rättsstat. Det är ett land som har befunnit sig i inbördeskrig sen i princip 1991 när den dåvarande diktatorn avled. Det är ett land som har plågats av olika klanstrider, krigsherrar, religiösa grupperingar, andra politiska grupperingar som har slagits mot varandra i snart 20 år och som befinner sig i ett tillstånd av anarki. Det finns ju ingenting i Somalia som man normalt sett lägger i begreppet en stat. Om man nu ska kunna utföra en terroristhandling, allvarligt skada en stat, kan man fråga sig vad det är i Somalia man ska skada då? Det finns inget utbildningssystem, det finns inga kommunikationssystem, det finns ingenting som i någon mening kan skadas mer än de som alltid drabbas i de här situationerna, nämligen de civila och det är de som plågas också av den här situationen.

Kontentan av detta är ju att så länge man inte vet i vilken utsträckning de här tillämpningsbegränsningarna gäller, d.v.s. gäller begränsningen i rambeslutet om väpnade styrkor i väpnade konflikter, gäller begränsningarna i propositionen osv, så vet man ju inte heller om den här väldigt omfattande avlyssningen av somalier över huvud taget är laglig. Skulle det visa sig att någon av de här begränsningarna de facto gäller i praktiken, när man prövar ett terroristmål i högsta domstolen om 20 år, ja då skulle det också visa sig att Säpos operationer under de här åren saknar stöd i lag, terroristbrottslagen var inte en legal grund för de här tvångsmedlen eftersom den inte var tillämplig i de här fallen. Alltså huruvida det är så idag vet vi inte och ändå pågår de här extremt omfattande avlyssnings- och övervakningsoperationerna mot den somaliska gruppen. Jag skulle vilja påstå, utan att vilja säga något annat än att det är en hypotes, den pågår också på begäran av en annan stat. Den pågår inte i syfte att på något sätt säkra den svenska staten eller statens intressen. Den pågår därför att någon annan är intresserad av att den ska pågå. Det här är ju en situation som är djupt bekymmersam ur ett demokratiskt eller rättsstatligt perspektiv, alltså att man har en avlyssning där informationen sprids på vägar som man inte känner och som man inte ens vet om den är laglig eller inte. Där befinner vi oss idag när det gäller kampen mot terrorism.

Det berättas att Churchill, när han i sitt krigskabinett fick förslaget att man skulle skära ner på kulturanslagen för att satsa mera på stridsvagnar, sa att om vi gör det så har vi ingen anledning längre att slåss mot nazisterna. Man skulle kunna säga samma sak om terroristbekämpningen. Om man fortsätter att trampa ner de grundläggande rättigheterna så mycket som man idag gör, i namn av kamp mot den globala terrorismen, så har vi snart inte så mycket kvar att försvara mot terroristerna. Därför finns det ett väldigt trängande behov, tycker jag, av att försöka tvinga fram, skapa någon form av offentlighet kring hur det här samarbetet med utländska underrättelsetjänster ser ut. Vad är det som har formaliserats? Vad är det som byts ut mellan de här länderna? Och även, hur omfattande är Säpos övervakningsoperationer med stöd av terroristbrottslagstiftningen idag? Av de rapporter som kommer där det inte specificeras exakt vad det är som tvångsmedlen används till så framgår det ändå att graden av användning av tvångsmedel har ökat dramatiskt under de senaste åren. Om det bara är pga. terroristbrottslagen eller inte, det vet vi inte, men det krävs någon form av offentlighet kring det här. Annars så tar vi ju de första små stegen mot ett annat samhälle än det samhälle vi normalt är vana vid, nämligen ett samhälle där statens representanter inte längre behöver stöd i lagen för att använda tvång mot sina medborgare. Det tycker jag är ett ganska trist samhälle!